Jag minns den där dagen när jag skulle börja ettan, den pirriga känslan i magen som man kände.
När hela världen rasade då man glömt sina pennor hemma, eller när man inte fick den där gungan
man så gärna ville ha. När vi lekte på rasterna och allt inte va så allvarligt hela tiden. Det va inte
hela världen om man missade att få med läxorna hem. Livet lekte, allt va enkelt.

Vi blev äldre, jag bytte skola ganska snabbt när mina föräldrar skilde sig. Djurängen, det va
dit jag skulle flytta. Jag hade kollat in alla personer i skolkatalogen veckan inne och var spänd på
en ny klass.

Jag var redo att börja om.

När jag kom in första dagen var min mamma med och kollade så allt va okej, det var en riktig nystart
för mig, det va här jag skulle starta från början igen.
Jag tappade faktiskt alla mina gamla kompisar som jag hade på skolan innan, vi höll helt enkelt
inte kontakten utan vi fortsatte åt vart sitt håll. Men jag fann mig snart i min nya klass och jag hittade
ganska snabbt nya fina kompisar. Det gäller att inte vara blyg utan snabbt visa vem man är och våga,
vågar man inte kan man strunta i allt. Tiden gick och vi blev ett fint gäng, vi va väll kanske 6 stycken
som höll ihop för det mesta. Vi började 6an och tiden rann iväg. Det jag minns är hur jäkla underbart kul
det var. Vi verkligen lekte på rasterna, datten på klätterställningen, fotboll, pingis, bakset och kurragömma.
Men allt har ett slut och en dag stod vi där. Många grät men jag minns ändå att inerst inne tyckte jag det va
rätt skönt, kanske inte för att det va sista dagen med klassen men det väntade ändå ett långt sommarlov.
Vi kramade om varandra och jag minns faktiskt att även om jag och Ida skulle gå i samma klass i 7an
stod vi bara där och kramade om varandra och grät.

Sommarlovet gick fort... helt plötsligt skulle jag börja 7an. Jag va inte liten längre utan nu skulle jag få
eget skåp, ta mer ansvar och lära känna nya människor.
Jag fick uppfattningen om att min klass va bra och go. Det stämde ganska bra, jag tror jag hade tur och
fick den klass jag fick.

Jag träffade nya människor men kände ändå en stark trygghet till mina gamla vänner. Vi höll ihop ett tag men nya vänner kom och jag mådde riktigt bra faktiskt! Jag tog mig tiden att lära känna ett fåtal bättre och nu är vi väldigt tajta. Jag har nån som jag litar på över allt annat och säger allt till, vilket är jätteskönt!

Nu står jag här idag, snart jullov. Halva åttan har gått och hälften av tiden med min "nya" klass har redan gått.
Jag börjar nästan gråta bara jag tänker på det. Egentligen vill jag inte bli större nu, det är rätt bra som det är.
Vi kör på och en vacker dag kommer jag stå där, vuxen och redo för ett eget liv.

Det jag vill säga med den här texten är att aldrig stänga igen för nya möjligheter, ta chansen och träffa nya personligheter. Det gjorde jag och nu har jag världens finaste vänner.

Ojsan vad långt det här blev, men hoppas ni gillar det

Vi höres Sofie